Så här känner jag mig efter igår...

När du lämnade mig och gick...

När allt var som på topp så slog det mig att vi inte alls var på samma plan...

Vet att vi båda kan varandra och att vi njuter till max med varandra...

Men ändå, så blir det inte mer...

Efter allt som varit så...

Jag saknar dig...

Vill ha dig här...

Vill inte bli lämnad...

Vill inte bli sårad...

Vill inte att mönstret hela tiden ska upprepas...

Jag är redo att fånga dig...

Redo för att ta emot dig med öppna armar och få ge dig det jag aldrig gav innan...

Men du är rädd...

Du tvekar...

Du tvivlar...

Medans jag ber på mina bara knän att få ha dig här dag som natt...

smygande på mig nu när det är tomt här...

Barnen har lämnat mig för en vecka för att vara hos sina pappor.

Känns verkligen blää i hela kroppen.

Att vara själv och ensam. Nä ensam är jag inte men jag känner mig inte behövd..

När barnen finns hos mig så är jag behövd. Det är så mycket som ska fungera och så mycket

som behövs göras. Men nu när man ska vara själv så finns inget av det..

Ingen som behöver mig, ingen som kommer och kastar sig om halsen på en eller som kommer mitt inatt för att få sova hos en.

Hatar detta verkligen, hatar när mina barn "måste" åka. När de ska lämna mig.

Mina två barn är mitt allt men att inte få ha dem hela tiden suger totalt. Det suger musten ur mig.

Jag har inte valt att vara mamma på "halvtid" och det tror jag inte att någon gör när man får det bästa som finns i ens liv.

Visst har jag varit delaktig i allt som har skett i de förhållande som mina barn har del av.

Men fy fan vad man kan bli bitter och sur på att det inte kan fungera som man en gång trodde att det skulle.

Vet att mina barn har det bra hos sina pappor. Men det är inte så här det ska vara när man väljer att skaffa och behålla de små liven.

Att få missa så mycket i deras liv för att man inte är välkommen när de är hos sina pappor. Det är så smärtsamt...

Har inte funnit mitt inre lugn och ro än. Har inte funnit min balans än att klara av att leva som Johanna varannan vecka. Undra om jag någonsin kommer att göra det? tror inte det.

Vänner i min närhet säger till mig, passa på och njut nu, va dig själv. Men vem är jag när barnen inte är här?

Nä jag vill vara mamma 365dagar om året och 24 timmar dygnet 54 veckor om året hela livet.

Vill vara den jag har valt att vara óch inget annat.

Då var det tisdag igen.

Veckorna och dagarna springer bara iväg.

Kommer inte att fortsätta på mitt förra  blogginlägg då jag känner att det ingen mening finns.

Det slutade inte lyckligt som sagt. Och idagens läge så känner jag mig inte bitter över det utan mer fri.

Har redan ältat det för mycket och jag har både varit förbannad,arg och besviken. Men just nu känner jag mer en lättnad att få stå här på egna ben.

Idag har jag hämtat ut de efterlängtade biljetterna till Lars Winnerbäck den 21 november.

Bara längtar =) Det ska bli underbart att få se honom live igen i gott sällskap =)

Låta kropp och själ få njuta av den underbara musik som han skriver =)

Barnen hemma =) Och det är kärlek på hög nivå. Två underbara liv som är fulla av hyss och bus men även en så stor äkta kärlek. Att vakna varje morgon jämte lilleman som lägger armen om en och säger, god morgon mamma =) Det är kärlek. Eller när man hör han ropa och när man svarar så får man svaret, älskar dig mamma =)

Att ha en stor tjej med så mycket pyssel energi att man inte kan låta bli att hänga på =) Hon som trotts sin ålder på tio år ändå kan krypa upp till en i soffan för att mysa =)

Livet är på topp när man har två så underbara barn, älskar er underbara liv =)

Annars då, jo det är bra. Skolan fungerar bra och det är inte så mycket kvar längre. Känns allt lite skrämmande att snart vara klar. Men underbart samtidigt =)

Återkommer när lusten och orken finns och tar vid =)

Sagan min startade för lite mer än 5år sedan.

Vi träffades under förhållande som var helt upp och ner.

Vi hade haft kontakt ett bra tag innan vi byte nummer med varandra.

Du tog mig med storm, alla dina snälla och goa ord, de värmde hela min kropp. Du förtrollade hela min värld med att vara du.

Timmar efter timmar mötes vi där i luren.

Du hade en svår period när jag kom in och min sits var helt upp och ner.

Men inget av det skrämde oss.

Dagen kom då vi skulle ses. Nervös så att hela kroppen skakade satte jag mig i bilen för att åka de milen som skiljde oss åt. Visste inte riktigt vart du bodde eller hur jag skulle hitta rätt. Men med mobil kontakt så fann jag dig där, där du stod och väntade barfota. Minns det som igår.

Nervös som bara den så var det underbart att möta dig och se dig live, du som hade förtrollat hela mitt liv och vardag. Filmen som vi tillsammans skulle se startades, men jag var för nervös att se och jag tror nog att munnen gick på mig i ett.

Den natten sov jag hos dig, en natt av kärlek och värme.

Det var så det började för mig när du klev in i mitt liv och min dotters liv och tog oss med storm.

Jag minns första natten du tillbringade tillsammans med mig och min dotter i vårt hem. Vi möte dig på tågstationen och åkte och handlade tillsammans. Min dotter var allt lite skeptiskt till dig men ändå nyfiken och för min egen del som hoppade jag runt på rosa små mjuka moln av lycka att jag fick visa upp min dotter och mitt hem.

Jag minns så väl när du på lördagen klev upp tillsammans med min dotter 05,40 för att kolla på barnkanelen. Ni var så underbart söta där tillsammans i min hörnsoffa. Det var då jag vaknade till liv och insåg på allvar att jag ville ha dig. Det var då jag på allvar förstod att dig ville jag ha kvar i mitt och min dotters liv.

Livet flöt på och visst vi hade våra upp och ner gångar. Många som jag skapade för att jag var rädd men vi hade det bra riktigt bra.

Mensen sen, ojdå. Och då kom det stora beskedet för oss båda. Jag var gravid. Beslutet var rätt självklart men jag kunde ändå se en lite rädsla i dina ögon. Men tillsammans tog vi beslutet att behålla det underbara livet som växte i min mage, för vi hade ju valt varandra.

Föräldrar och vänner tyckte att det gick snabbt och visst gjorde de det. Men vi var beslutsamma av att behålla.

Du flyttade hit och vi skaffade oss en gemensam lägenhet.

Ett kaos men ändå ett underbart kaos, jag hade valt dig. Men rädslan gjorde sig påmind..Rädslan av att förlora dig och mista dig, du som var min och min dotters prins

Fortsättning följer....

28 år gammal det är jag.

Har ett förflutet som kanske många andra?

För 21år sedan så lämnade min mamma sitt liv,sina barn, man, syskorn och nära och kära.

7 år gammal var jag då. Jag minns inte riktigt hur det hände mer än att mamma var väldigt sjuk den sista tiden.

Jag vet inte ens om jag minns något från mina första 7 år tillsammans med min familj, min mamma, min pappa och syskorn?

Vet bara att efter att mamma gick bort så blev det en kamp om att överleva, en kamp att få allt till att fungera igen. En kamp att fixa skolan och allt där hemma att bygga upp en fasad att allt var så bra och att det inget fel var på min familj som förlorat det viktigaste i livet.

Men jag saknar min mamma, ibland är saknaden så grym att den rubbar hela min existens.

Finns så mycket jag vill säga, så mycket som jag vill visa, så mycket som jag vill uppleva tillsammans med henne. Men mest utav allt så vill jag krypa upp i hennes famn och få vara liten igen. Krypa upp i denna varma underbara famn som gav så mycket kärlek. Saknar henne i min vardag tillsammans med mina två barn, saknar henne när ensamheten och smärta kryper på. Vill ha henne vid min sida.

Detta hål som jag har efter min mamma kan ingen fylla, Jag vet jag har försökt. Jag har försökt hitta någon som kan och visst till en del fungerar det men det blir bara fel och slutar med att allt går åt helvete.

Jag har en rädsla att släppa någon nära in på livet, men är det så märkligt egentligen?

När det finaste och dyraste som man kan ha togs ifrån mig vid så ung ålder.

Är det konstigt att jag är rädd?

Är det konstigt att jag inte vet hur man ska vara emot någon som vill in väl?

Är det konstigt att man med alla medel försöker skjuta ifrån sig personen?

Känner mig som en förlorare, för att jag inte vågar, för att jag inte kan tillåta mig själv att bli älskad och nämand.

Livet smärtar och får en att falla och tveka.

Men jag ska inte ge upp jag ska minnas och finna mitt en dag.

Måndag, jobbat idag och det gick jätte bra.

Komma hem = blä.

Här hemma var det tyst och tomt =(

Inte kul alls. Saknar mina barn idag och uppskattar inte ensamheten alls..

Saknar att ha något att komma hem till, att komma hem till en tom lägenhet är blää.

Har nog en negativ kväll idag och känner en enorm saknad...

Först så saknar jag mina barn och så saknar jag vuxen kontakten.

Saknar kramar, pussar, beröring och närhet.

Ensamhet är inget för mig..

Imorgon är det jobb igen och jag hoppas att dagen slutar bättre än denna..

Saknar, längtar och vill....